En man och en kvinna passerar varandra på gatan. Deras blickar möts och de känner en stark förbindelse med varandra. De vet inte om det men de är som gjorde för varandra. I samma stund som de passerar varandra bryts deras blickar och de fortsätter att gå, helt omedvetna om att de just begått det största misstaget i sina liv. Mannen inser att vackra stunder i singularis är bättre än ingenting alls.

Nu har jag har bestämt mig för att bli blint förälskad. Fråga mig inte hur, när, i vem eller varför. Jag vet bara att det är dags nu. Det var länge sen sist nu.

Senast var igår eftermiddag. Jag såg henne någonstans vid frukten på ICA. Hon utmärkte sig inte från mängden men hade ett barn i famnen. Hon var vacker men inte sådär tråkigt perfekt. Hon hade ett leende och en glädje som gjorde henne osårbar. Hennes energi gjorde att jag förälskade mig i hennes brister.

För att inte glömma min kärlek från i förrgår.

Min vän och jag hade vänt uppochner på hela stan och efter tre timmar hamnat i en sporthall. Där stod hon, full av entusiasm och totalt omedveten om sin skönhet. Hon tränade kampsport och var inte på något sätt perfekt. Hon hade ett fint leende, livsglädje och en hårsvans som säkert luktade persikobalsam. Hade det inte varit för glasrutan och hennes svarta bälte hade hon varit min.

Dessförinnan var det hon som var för bra för att vara sann. Hon som visste att keso var bra och som skämde bort mig med förvåning. Hon var det finaste paketet under granen. Paketet man ville öppna sist eftersom man visste att man inte skulle bli besviken. Hade hon för många oavslutade kapitel i sitt liv eller gick hennes klocka helt enkelt snabbare än min?

Vi har också den stora gåtan som med sin blick och sitt leende inte bara lyckades fördubbla min mat-räkning utan stundvis också stjäla min talförmåga och röva bort mina tankar. Trots att jag bara skrapat på ytan fann jag ett oförstört paket som inte behövde öppnas för att bevisa något. Ett paket vars innehåll inte kommer att göra någon besviken. Ett paket jag aldrig får öppna.

Vidare har vi henne med båda fötterna på jorden och henne med skrattet och rastlösheten. Henne med den oönskade pojkvännen eller henne med den farliga motorcykeln. Henne som jag bara sett en gång och henne som jag vill krama genom TV-rutan. För att inte glömma henne vars ögon jag sett tusen gånger men fortfarande inte kan färgen på.

Slutligen har vi henne som jag inte får bli kär i och henne som jag fortfarande inte hittat. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Allt du behöver göra är att korsa min väg och ta mig med storm.

Det sägs att i Stockholms kollektivtrafik kan vad som helst hända. Eftersom syftet med kajan.nu alltid har varit att underhålla, snarare än att upplysa om mina dagliga förehavanden, har jag i detta ändamål börjat spela in underhållande konversationer på tunnelbanan. Huruvida detta är lagligt eller inte tänker jag strunta i.

Först ut i min nya reportageserie, Kajan tjuvlyssnar, har vi tjejen vars uppenbara ADHD och bristande berättarteknik kan få vem som helst att tappa livsgnistan.

Slutsats: Varför har alla gömt sig i ett hörn? Vem är Oscar? Och varför puttade han tjejen som backade in en vägg? Hur kom SAAB-killen in i bilden? Och vem dog?

En tsunamivåg av inspiration sköljde över mig idag. Det har blivit dags för årets första uppdatering här på kajan.nu. Jag tänker bespara er långa utläggningar om det gångna året utan tänker sammanfatta några av fjolårets insikter i en kort lista.

- Problemet med “speciella” tjejer är att man förr eller senare inser att de inte är så speciella som man en gång trodde att de var. Känslor, i likhet med muskler, är en färskvara. Det som en gång var slöseri med skönhet har nu blivit mellanmjölk.

- Dåliga nyheter kan medföra positiva kosekvenser. När tidningarna varnar för “extra tunnt ozon-lager” tänker jag på en enda sak. Ultra-snabb solbränna!

- Att Black Metal, trots sin enorma energiurladdning, är den musikstil som är mest emo av dem alla. Bortsett från de olycksbådande texterna, cynismen, nihilismen och högstadie-satanismen kan jag inte vara utan själva musiken.

I en tid där 140 tecken långa twitter-uppdateringar känns långa är blogginlägg av det här slaget ett utdöende släkte. Så för att hålla ett jämnt nyhetsflöde kommer jag hädanefter att blanda egenproducerade texter med bild-bloggar via min telefon. Bildernna kommer automatiskt att laddas upp nere i högerspalten här på kajan.nu.

Jag har aldrig förstått mig på vissa människors fixering vid märkeskläder. De intalar sig själva att kläderna är snygga och att det handlar om kvalitet (rationaliseringar). I själva verket handlar det om något så enkelt som en genväg till social status.

Ok. Jag köper det. Men lek med tanken att LIDL skulle tillverka en kollektion snygga och kvalitativa (enligt oberoende tester, inte enligt sponsrade artiklar i modetidningar som KING etc) kläder? Skulle du bära dem då? Självklart inte.

Det sägs att det enklaste knepet för att uppfattas som en vinnare är att umgås med förlorare. Jag påstår att det enklaste knepet för att uppfattas som en förlorare är att betala för privilegiet att manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt som alla andra.

I slutändan handlar dyra märkeskläder om något så banalt som att du betalar företaget för att bli en vandrande reklampelare för deras varumärke. Företaget borde betala dig för att göra reklam för deras kläder, inte tvärt om.

En ny trend har börjat sprida sig bland tjejer i Stockholm. En trend som går ut på att stå med benen i kors på ett tillsynens opraktiskt och obekvämt sätt.

Efter att ha studerat fenomenet på nära håll (med kameran i högsta hugg) har jag kommit fram till att det inte handlar om någon omedveten impuls av att imitera andras kroppsspråk för att på så sätt identifiera sig med flocken.

Jag tror att det handlar om något så enkelt som att jag har snubblat över den senaste flugan för att anses vara hip och trendig. Eller bara väldigt kissnödig.

Tid har förlöpt och varumärket “kajan” har sakteligen börjat tappat sitt värde.

Anledningen är enkel, det finns helt enkelt ingen tid över till att skriva. Att tjäna pengar, investera i sin kropp och träffa nya människor lämnar inget utrymme för reflektion kring livets trivialiteter. Åtminstone inte i samma utsträckning som förut och definitivt inte till den grad att tankarna hinner omvandlas till text.

Hela 9 månader har gått sedan min utvandring till Stockholm. Jag älskar staden och känner mig redan hemma i denna möjligheternas metropol. 9 månader är en lång tid och kontrasterna mellan stad och landsbygd har blivit allt mer påtagliga.

Ibland funderar jag över det naturliga nästa steget efter Stockholm? Steget mellan Väckelsång och Ronneby var ett steg i rätt riktning. Likaså steget mellan Ronneby och Stockholm. Men sen då? Vad är det naturliga steget efter Sveriges största stad?

Igår fyllde jag år, närmare besämt 28. Det är 2 steg närmare den farliga branten som för de flesta brukar resultera i en mental kollaps. Men ärligt talat, handen på hjärtat. Jag varken ser eller känner mig en dag äldre än jag gjorde för 6 år sedan.

Jag undrar om jag någonsin kommer att drabbas av en ålderskris? Kommer jag att falla i en period av regression där jag krampaktigt försöker hålla mig kvar vid ungdomens ljuva dagar? Eller kommer jag att bli en sökande rödvinsfilosof som söker tröst i självhjälpsböcker med finurliga can do-motton? En modern Peter Pan?

Om jag känner mig själv rätt så kommer jag fortsätta vara lika impulsiv, ombytlig, omständig och svår som jag är idag. Jag kommer fortsätta att äta kyckling, låta mig förföras av tjejer in their twenties och använda mig av anglicismer när jag inte längre kan uttrycka mig på svenska. Med dessa ord wrappar jag upp och signar ut.

Vad är grejen med DJ’s egentligen? Jag förstår inte hur man kan skapa en hel yrkeskategori kring någon som trycker på en playknapp och tar upp folks låt-beställningar. I restaurangsbranschen kallas de för servitriser.

En bra DJ definieras av en enda sak; att han är lydig och spelar dina låtar. Därför finns det inget som heter “bra DJ”. Det finns bara bra musik. En bra DJ är likvärdig med en bra spotify-playlisty och bör ersättas av en sådan så snabbt som möjligt.

Få saker är så underhållande som folk med en fundamental övertygelse om någonting. Det kan vara en religion, horoskop, en åsikt eller en fanatisk inställning till ett fotbollslag.

Gemensamt för alla är att de är fullständigt övertygade om sin sak samtidigt som de är väldigt obenägna att kritiskt granska sina val för att finna ny insikt.

Låt oss ta horoskop som ett exempel.

Majoriteten av oss tar horoskopet för vad det är, dvs underhållning. Och så finns det en kategori sökande människor som på allvar tror (vill tro) att deras liv styrs av utomstående faktorer, i det här fallet planeterna (allt annat vore väl konstigt?).

För det mest logiska när det gäller t.ex ens kärleksliv kan ju omöjligt vara att man borde ta saken i egna händer. Självklart inte. Det måste ju såklart vara de stora stenbumlingarnas fel så som de snurrar där ute i rymden. Fast bara om man föddes ett visst datum och bara om månen stod i rätt vinkel med kräftans vändkrets.

Roligast är de som säger att horoskopen i t.ex Aftonbladet inte är seriösa.

Vaddå seriösa? Finns det mer tillförlitliga källor för seriösa horoskop? Från visa matematiker som har räknat ut att ens psyke påverkas på ett visst sätt om vattumannen och skorpionen möts i det 12:e huset i december?

Och då ska vi inte ens gå in på konsten att spå framtiden i te-blad. De finns sökare som väljer att blunda för förnuftet och så finns det skeptiker som tänker aktivt och granskar informationen på ett kritiskt sätt.

Det enda som behövs för konfrontera någon som är fullständigt övertygad om sin sak är två enkla frågor. Be den förklara hur och varför? Luta dig sen tillbaka och förbereda dig på ett grundlöst svar som naturligtvis rättfärdigar dennes ståndpunkt.

Är du nyfiken på tekniken som används för lura godtrogna människor på pengar via horoskop, medium, siare, säljare eller spåtanter? Klicka isf här. I grund och botten handlar allt om psykologi, vare sig du vill tro på det eller inte.

Kaspers blogg-läsar-horoskop:

En skitbra blogg kommer att inspirera din kreativitet. Du har nya mål i sikte och trivs extra bra i din tillvaro trots att den kan bli bättre inom de närmaste dagarna.

Du känner ett stort behov att bjuda en mörkhårig manlig bloggare på glass. NU!

Inte för att det kommer som någon större nyhet men låt mig säga såhär: Det går bra för kajan.nu just nu. Såhär skriver någon tjej om mig på sin hemsida.

“Detta kan vara en av Blekinges bästa bloggar enligt mig. Dessutom skrivs den av en kille, vilket i sig tyvärr är lite ovanligt. Inte så mycket bilder i bloggen, men texterna innehåller så mycket mer än många andra.”

Vad ska man säga? Hon satte verkligen huvudet på spiken i sin beskrivning.

Följande inlägg kommer att handla om hur man bemöter den första vårsolen och den förvirring råder kring övergångsperioden mellan vinter och vår. Som nu t.ex.

Oavsett vem du är och var du bor har du säkert lagt märke till de olika sätten att bemöta våren på. Det kan handla om kompisar, grannar, släktingar eller barn.

Gemensamt för dem alla är att de drabbas av en säsongs-betonad sjukdom vars symptom bäst kan liknas vid en mental kollaps. Oavsett vilken grupp du tillhör är det dags att bryta ner och analysera dem in i minsta beståndsdelar. Häng med!

Den avklädde entusiasten

Knappt har den första vårsolen hunnit titta fram innan de första soldyrkarna hittat ut ur sina bunkrar för att blända oss med sina mjölkvita kroppar.

Den avklädde entusiasten skådas oftast i flock där hans främsta kännetecken är den stora kontrasten till de övriga flockmedlemmarnas klädsel. Han stryker oftast runt med gåshud och försäkrar alla om hur skönt och vårigt det är i luften.

Trots att temperaturen inte är lika inbjudande som solstrålarna blundar han för detta faktum och försvarar sitt våghalsiga blottande genom att försäkra oss om “hur jävla varmt det är”. Detta i sig räcker som kvitto på att våren ännu inte kommit.

Det bör påpekas att hans uppenbara brist på kläder inte beror på längtan efter den perfekta solbrännan utan på hans inställning att det inte är lönt att vänta längre.

Det stela kroppsspråket och det plågade ansiktsuttrycket är två utav många faktorer som avslöjar denna önsketänkande självmordssolare.

Hans utmanande inställning till våren är en tydlig manifestation för hans ständiga behov av vara oberoende, ligga steget före och ha en rebell-attityd. Den avklädde entusiasten är oberäknelig, spontan och därför ganska spännande att umgås med.

I värsta fall smittar han med en förkylning.

Den kritiske “veta bättre”-typen

Den kritiske veta bättre-typen är en icke självförverkligad version av den avklädde entusiasten. Han kännetecknas av den dömande blicken som avundsjukt sneglar på sina kamraters mod att trotsa behovet av kläder.

Hans trumfkort är dräpande kommentarer som “du kommer att bli sjuk” eller “så varmt är det väl inte”. I själva verket är att hans största önskan är att slänga av sig jackan och skicka ett trotsigt MMS till farmor som ett bevis på att han äntligen blivit självständig och kommit över sin fobi för långtidsförkylningar.

Andra saker som kännetecknar honom är att han till vardags är lika överbeskyddad och tråkig som sin vårkollektion. Att förvänta sig något annat än en besserwisser- attityd toppad med en lagom dos av just lagom vore för mycket.

Den kritiske veta bättre-typen är alltid först med att fnysa åt andras vilja att förbättras, förändras eller bara vara nöjda med sig själva. Anledningen till detta är att han då känner sig ännu mer omodern och efter.

Inte oväntat är han blek som ett lakan året runt, även när det är sommar. Ironiskt nog är veta bättre-typen, trots sin ofantliga mängd kläder, sjuk oftare än alla de andra typerna tillsammans.

Slutsats

Det bor en avklädd entusiast och en veta bättre-typ i oss alla. De flesta av oss är en blandning av dem båda. Vilken är du? Och hur mycket?

Dagen som alla ville fira men som få fick göra har just passerat. Alla hjärtans dag.

För de nykära är det en underbar hyllning till kärleken. Presentens roll är obetydlig så länge hans eller hennes ögon fortfarande glöder. Och det gör de alltid i början.

För dem i förhållande är dagen kanske bara ett kvitto på att man fortfarande bryr sig. Eller något man gör på rutin fast man hellre hade skickat ett kärleksbrev till någon annan istället.

Vissa firar med champagne medan andra byter ringar, går på restaurang eller bara unnar sig cornflakes med röd mjölk och geléhjärtan. För de ensamma är dagen en välriktad spark i skrevet och framför allt en markering på att någonting saknas.

En vis kvinna sa till mig en gång att alla hjärtans dag är till för alla dem som tycker om någon och som någon tycker om tillbaka. Den är också en hyllning till alla de olyckligt kära som tycker att deras olyckliga kärlek är värd att firas.

När vi ändå är inne på ämnet kärlek kan jag lika gärna fortsätta att filosofera kring något som många förmodligen brukar förväxla med kärlek, nämligen sex.

Hur ologiskt det än låter så finns det faktiskt en avigsida med tillfälliga sexuella förbindelser. Ibland upphör de nämligen att vara tillfälliga. Människor utvecklar en längtan en efter något mer och när den enes förväntningar inte stämmer överens med den andres är det den med högst förväntningar som får lida och ta smällen.

Det finns inget sådant som billigt sex. Det har alltid ett pris. Fast vänta. Kom vi ens fram till vad kärlek var för något? Nej, men jag tror mig ha en teori.

Kärlek är ett energiflöde som kommer utan förvarning och som stannar på en obestämd tid. Det finns inga gränser för hur länge eller hur kort flödet kan stanna innan det vandrar vidare. Och när man minst anar det så kommer det tillbaka igen.

Vi kan varken styra eller simulera flödet. Däremot kan vi njuta av det medans det fortfarande finns där. Det bästa man kan göra är att helt enkelt vara öppen för det.

Under mina glansdagar som student myntade jag det numera patenterade uttrycket festångest. Festångest är precis vad det låter som, en kluvenhet över att behöva gå ut och festa. Efter många år av studier på området har jag fortfarande inte hittat orsaken till varför festångesten inträffar. Den bara gör det ibland. För oss alla.

Kära besökare. Vi har har ett problem! Eller rättare sagt ni har ett problem!

Idag kom ett brev från mitt webbhotell som informerade mig om att trafikgränsen för kajan.nu har överskridits. På ren svenska betyder det att jag har för många besökare och på ännu renare svenska innebär det att jag får betala en straffavgift.

Jag är fullständigt medveten om alla vill ha en del av kakan men det finns en gräns för min generositet. Därför har jag bestämt mig för att införa vissa restriktioner. Hädanefter får bara följande kategorier människor besöka min hemsida gratis.

• Fysiskt attraktiva singeltjejer med vackra ansikten och stora, eh, ambitioner.

Känner du att du inte tillhör någon av ovanstående kategorier finns det mängder av andra saker som du kan göra för att berika ditt liv med glädje, lust och inspiration.

Saker som du kan göra när du inte längre får hänga här på kajan.nu är bl.a:

• Gå med i ännu fler meningslösa protest-namninsamlingar på Facebook.

Det har äntligen blivit dags för den delen av min efterlängtade kyss-skola där jag recenserar alla mäns favoritaktivitet här på jorden (förutom sport), nämligen kyssar. För er som missade första delen finns den att läsa här.

Namn: “Mickelina” Årgång: okänt Ursprung: Sverige Betyg: 4/5 Omdöme:

Elegant och intressant men svår att komma in på livet. Tyvärr. Funkar bäst med baconlindade haricots verts innan hon tar dig till nya höjder.

Namn: “Elin” Årgång: 1984 Ursprung: Sverige Betyg: 1/5  Omdöme:

Småelak och retfull utan att ha särskilt mycket annat i sig. Har tappat formen snabbt. Kändes halvdöd i fjol. Nu stendöd. Så lägg benen på ryggen och fly till närmaste anticimex-klinik för hemsökta munnar.

Namn: “Sanna” Årgång: 1975 Ursprung: Sverige Betyg: 2/5  Omdöme:

För billig för att vara prisvärd. Har definitivt passerat sitt bäst före- datum. Dessutom berikad med ett ofräscht inslag av sand i käften.

Idag kom solen fram och gav mig en försmak av våren. Jag såg snön smälta i real- tid och för en ögonblick kändes det som att den svartvita tillvaron fick färg igen. Lägenheten fylldes av ett ljus som ingen glödlampa i hela världen kunde ersätta.

Men igår var det vinter. Då dracks det vin, åktes Hummer och festades på Medusa i Gamla stan. Resten är historia och några timmar senare vaknade jag som sagt med solen i ansiktet. En sol som försvann lika snabbt som den kom. Må det aldrig töa.

Den längsta arbetsdagen i mitt liv. Gud, förbarma dig över mig och skänk mig frid.

På vägen hem såg jag henne. En tjej med samma kravlösa uppsyn och märkliga hållning som hon den andra brukade ha. Våra blickar möttes för ett sekund. Sedan kom tåget och jag visste att jag aldrig skulle se henne igen. Tack och lov för det.

En annan iakttagelse idag är att de kulturella skillnaderna mellan folk aldrig är så tydliga som när 100 personer ska gå ombord en ersättningsbuss för 60. Kösystem?

Det är mer regel än undantag att man såhär i nyårstider ska avge nyårslöften. Personliga och seriösa löften som man tvingas dela med sig till andra.

Jag tror att nyårslöften bara är ett samlingsbegrepp för olika områden i ens liv som man är mest angelägen om att förbättra. Att nollställa, göra om och göra rätt. Igen.

Tanken är god. Fast vi vet ju alla att nyårslöften är till för att brytas. Och tur är väl det. För annars hade ju alla varit vältränade, rika, smala, rökfria och sådär irriterat motiverade i tre veckor för att sedan kraschlanda i sin egen otillräcklighet. Igen.

Som många av er har märkt så har aktivitet på kajan.nu dalat kraftigt på sistone.

En aktivitet som under sin storhetstid kunde liknas vid ett sår som aldrig slutade att blöda och som dagligen spottade ur sig kvalitativa inlägg har nu istället förbytts till en sårskorpa av skrivkramp och brist på inspiration.

Jag vet inte om det beror på att att mina kognitiva processer har koagulerat eller på att det händer för mycket i Stockholm för att jag ska hinna uppdatera.

Eller är det kanske så pass enkelt att även en blogg-björn måste få gå i ide ibland?

I så fall är det dags att vakna nu. Show must go on. Nu kör vi. Alla ska med!

För några veckor sedan när jag fortfarande var färsk i storstaden skickade jag iväg 25 vykort till släkt och vänner. Det slutade med att jag hamnade på akuten med diagnosen “kramp i handen”. Det var då jag insåg att det var tangentbordet och inte pennan som var mitt rätta element. Så förvänta er inga julkort i år.

För att sprida kärlek och julefrid har jag istället komponerat ihop en lista över de 5 mest irriterande statusuppdateringarna som vi dagligen tvingas att stå ut med på Facebook. Mina vänner, här har ni de 5 dödssynderna på Facebook! Undvik dem!

• “Alla som älskar sina djur, klistra in detta. Annars är ni djurhatare!” Att skriva om era irriterande djur eller barn och sedan kalla oss som inte bryr sig för hatare är fräckt. Och nej. Kattungar är inte söta och bebisar har funnits på jorden i hundratals år. Varför denna plötsliga hype över deras framsteg?

• “Är skittrött och har knappt sovit. Har också mensvärk och är bakis!” Att du är sjuk, trött, bakis eller har mensvärk är faktiskt inte så spännande som man kan tro. Ingen tycker synd om dig och det enda inlägget leder till är att du hamnar på en lista över arga menstruerade tjejer på krigsstigen.

• “Äntligen fredag, gud så skönt!” Skönt? För vilka då? För oss som läser? Verkligen inte. För vi vet vad som väntar. En helg fullspäckad med beklagande inlägg över hur trötta, fulla och bakfulla alla är. Snälla politiker, inför 7 dagars arbetsvecka och se till att fredagen blir den nya måndagen!

• “Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv” Tro det eller ej, men kloka citat och inspirerande låttexter som du snott från andra är inte alls lika meningsfulla när de tas ur sitt sammanhang, ett sammanhang som oftast bara du förstår. Så bespara oss de kryptiska texterna som får dig att framstå som en galen tant som bor i ett hus med 17 katter. Kom på något eget istället!

• “Åhhh gud, om en vecka kommer det nya avsnittet av One Tree Hill” Alla dessa amerikanska TV-serier om 17-åriga ungdomar som spelas av 28-åriga skådespelare. Finns det någon som tar dem på allvar? Vill jag ha min dos av drama sätter jag mig bakom ett gäng “asså hallå”-tjejer på t-banan.