Hur kunde prinsen förälska sig i en flicka som bara sov?

Många frågar sig hur man vet att man har hittat tjejen med stort T? Svaret är att man vet eftersom man varken tänker eller vill vara med andra tjejer längre.

Det var då det slog mig. Jag varken tänkte eller ville vara med andra tjejer längre.

För första gången på länge hade jag fått en känslomässig förbindelse med en tjej. Jag drogs till henne på alla sätt. Känslomässigt, fysiskt och mentalt.

Hon var tjejen som andra ignorerade men som jag åtrådde, trots att hon inte på något sätt var perfekt. Jag såg hennes inneboende möjligheter och potential. Bredvid henne verkade andra tjejer ofullständiga.

Hon tillbringade ännu en natt hos mig. Ingenting hände. Det var en perfekt natt.

Vi fortsatte att träffas och varje sekund i hennes sällskap var lika tillfredsställande som den var frustrerande. Ungefär som att känna doften av nybakat bröd från ett bageri som var stängt.

Men saker och ting förändrades. Tiden gick och jag insåg så småningom att tåget redan hade gått. Det som inte fick hända hade hänt och jag stod ensam kvar på perrongen med en resväska full av känslomässig förvirring.

Jag hade låtit henne komma innanför mina murar och bli alldeles för betydelsefull för mig. Jag försökte genast rationalisera bort mina känslor genom att tänka logiskt.

Kanske hade jag projicerat en bild av henne som inte fanns där i verkligheten? Och varför hade ingen smart vetenskapsman uppfunnit en emotionell kondom?

Ju mer jag tänkte desto klarare insåg jag att alla tankarna var förgäves. Tankar har vi i huvudet. Känslor har vi i kroppen. Tyvärr är känslorna kraftfullare. Det var kört.

När man fallit för någon finns det bara en sak att göra för att kunna gå vidare och bli av med den där resväskan. Glömma, förtränga och låta glorian sakteligen falla.

Ibland måste man göra det som är rätt istället för det som man mår bra av. Och för att besvara den inledande frågan om prinsen och den slumrande skönheten:

För att han trodde sig ha förmågan att kunna väcka henne…

50 band, 784 onödiga gitarrsolon och en sisådär 8212 icke urskiljbara gitarr-riff senare var man tillbaka i verkligheten efter 3 roliga (dock regninga och blåsiga) dagar på Sweden Rock Festival (numera även känt som “Dekadensens högborg”).

Sweden Rock Festival är en festival med hårdrocksmusiken i fokus. Främst den från 70 till 90-talet. En stor del av artisterna misslyckades dock helt med sina uppdrag.

Läs mer…

Vissa menar att drömmar uppfyller ett syfte medan andra ser dem som ett sätt för hjärnan att nollställa och bearbeta dagens händelser.

Jag ser dem som ett mental gangbang där hjärnan hamnat i skottlinjen för det vita guldet. Vissa drömmar kommer man ihåg medan andra minns man inte alls.

Bäst är de gånger då man befinner sig i ett gränsland mellan sovande och vaket tillstånd. Först då kan man aktivt styra sina drömmar dit man vill. Det är häftigt!

För en dryg månad sedan dog Peter Steele från Type O Negative. Förra veckan var det Ronnie James Dios tur och igår valde basisten i Slipknot att kasta in handduken.

All denna död påminner mig om hur skört livet egentligen är. Det spelar ingen roll vilken lott man dragit här i livet. Man kan vara rik, känd, snygg eller bara en helt vanlig medelmåtta från Medelpad. Alla ska vi dö och ingen kommer undan. That’s it!

Min teori är att alla föds med ett visst antal förutbestämda hjärtslag som slag efter slag sakta tickar ner mot noll. Tänk om man kunde se denna räknare och på så sätt få reda när man skulle dö? Vad annorlunda allting hade varit. Och vad bråttom man hade fått med att hinna leva livet fullt ut och göra allt det där som man inte vågade?

Vissa tror på livet efter döden, några tror på återfödelse medan andra inte tror på någonting alls. Kalla mig naiv men jag tror på fullaste allvar att vetenskapen kommer att hitta ett botemedel mot döden innan den hinner bli ett faktum för mig.

Åldrandet och döden går nog inte att förhindra, våra kroppar är ju trots allt inte mer än biologiska maskiner. Nej. Framtidens lösning kommer bli någon slags överföring av medvetandet till en ny, förmodligen klonad kropp. Mycket kan hända på 50 år.

I want to belive!

Gårdagens polistest i Kristianstad gick bättre än jag hade vågat hoppas på.

Första momentet var den fruktade löpningen. 2km på max 9.30. Där slog jag till med nytt personbästa på 8.30, d v s en hel minut snabbare än vad som krävdes. Jag sprang i mitt eget tempo och höll mig i bakgrunden i stort sett hela loppet.

Med ett varv kvar av loppet låg jag näst sist av ca 20 personer. 200m innan mål la jag i min olympiska spurt och kom i mål som 3:a (?). Vilken lättnad. Vilken glädje!

Andra momentet gick ut på att lyfta och släpa en 80kg tung docka 15m (med rätt lyftteknik) samtidigt som man pratade med en polis. Inga problem för en en kille som knäböjer 130kg och tar 200kg i marklyft. Däremot blev jag väldigt imponerad av en liten tjej som inte kan ha vägt mer än 45kg. Hon lyfte den nästan dubbelt så tunga dockan med en sådan beslutsamhet att jag blev helt lyrisk. Imponerande.

Det sista momentet var “Harres test”. Ett smidigthets- och koordinationstest som gick ut på att göra en kullerbytta, runda en pinne i mitten, springa 2m, hoppa över en häck, krypa tillbaka under samma häck, springa tillbaka till pinnen i mitten och upprepa proceduren två gånger till. Där fick jag näst bäst tid av alla i min grupp.

Stämningen och teamkänslan i gruppen var helt fantastisk. Alla hejade på och pushade varandra så att så många som möjligt skulle klara sig. Alla skulle med!

För oss som klarade fystestet återstår en lång väntan på att domen inför nästa steg i uttagningsprocessen ska falla. Beskedet kommer någon gång i början av augusti. Då får jag reda på om jag går vidare till utgallringen på pliktverket eller inte.

Vi fick även reda på lite ungefärlig statistik för i år.

9000 sökte personer till polisutbildningen. 3000 av dem kallades till språktestet och myndighetsamtalen. Av dessa gick 1700 vidare till fystestet. Omkring 1200 av dem förväntas att klara fystestet. Av dessa 1200 går ca 700 (?) vidare till två dagars hälsoundersökning och djupgående psykologsamtal på pliktverket. Utav dessa 700 kommer ungefär 350 personer att bli antagna till Polishögskolan vårterminen 2011.

Just nu är jag en av 1200. Önska mig lycka till!

Imorgon är den stora dagen då jag ska göra fystestet till Polishögskolan. Med tanke på att jag varit sjuk de senaste dagarna frågade jag mig själv om det ens var värt att åka dit. Jag ringde och frågade om tiden för testet gick att boka om, men det gjorde det inte och allt hopp kändes som bortblåst.

För att inte skämma ut mig totalt imorgon bestämde jag mig för att provspringa och känna på kroppen lite idag. Det slutade med att jag satte ett nytt personligt rekord på 2km, nämligen 8.41. Kravet är 9.30. Bortsett från löpningen ska vi bl.a också göra ett smidighetstest med kullerbyttor, hopp samt krypande under hinder.

Här kommer ett smakprov på vilka underverk min ståtliga kropp är kapabel till.

Mina damer och herrar. Utmärkelsen till årets idiot går oavkortat till jubelidioten Kasper Johansson som tack vare helgens bravader lyckats med konststycket att bli sjuk två dagar innan den viktigaste dagen i hans liv (fystestet till Polishögskolan).

Det gör ont i huvudet, i lederna och i halsen när jag sväljer. Ena mandeln är svullen och jag vet inte om jag har feber eller om byggmaskinen utanför verkligen slår i takt med In Flames-Come Clartiy. Det känns som att ödet hånler mig i ansiktet.

Jag har två dagar på mig att bli frisk. Det kommer att bli en kamp mot klockan. Kom gärna med förslag på magiska huskurer som fungerar.

Då var man tillbaka i verkligheten efter två dagars intensivt festande på campus i Växjö. Utan att ta ut någonting i förskott känns det som att helgens bravader lade grunden till något som mycket väl kan bli den bästa sommaren sedan år 2006.

För det var nämligen en riktigt jäkla bra helg. Båda kvällarna var bra på sitt sätt. Fredagen resulterade i en klockren Nikki Sixx-fylla, medan lördagen bjöd på en något mer sofistikerad George Clooney-fylla. Kombinationen trevligt sällskap, nya bekantskaper och bra musik gjorde helgen riktigt minnesvärd.

Ju mer jag flänger runt i andra städer desto mer inser jag hur pass spännande det kommer bli att flytta från Ronneby till hösten. Men missförstå mig rätt.

Jag har alltid förespråkat att det viktga inte är var man bor utan hur man lever. Men jag börjar mer och mer känna mig som en haj i en guldfiskskål.

Man kan jämföra Ronneby med ett par gamla trasiga jeans. Man vet att man borde köpa nya men innerst inne vill man inte. På sommaren är Ronneby precis som ett par gamla jeans, man älskar dem och vill inte byta dem mot de dyraste jeansen i världen. Men på vintern kan man inte gå omkring i trasiga jeans. Det funkar inte.

Glöm fågelkvitter, vattenfall och skrattande barn i parken. Ljudet från mina bas- kaggar var det enda som spred glädje och gav turisterna valuta för pengarna i Brunnsparken år 2009. Här kommer ett filmklipp på hur jag värmer upp till något som förmodligen är en låt med Amon Amarth.

Efter många om och men har jag beslutat mig för att återuppta skrivandet här på kajan.nu. Mycket har hänt och betydligt mer kommer att hända, så spänn fast säkerhetsbältet och förbered er på en ny epok av litterär kakofoni utan dess like.

På senare tid har jag börjat träna en muskel som jag inte använt på väldigt länge, nämligen hjärtat. Jag minns knappt hur man gör men det känns bra. Jag skyller delvis på att jag har börjat springa och delvis på mitt enigmatiska svärmeri.

Jag har också börjat dricka kaffe och äta munkar. Ett måste om man vill bli polis.

I övrigt står sommaren för dörren. Den är inte riktigt här ännu men snart börjar nedförsbacken som 9 miljoner bleka svenskar väntat på. Myggnät, uteserveringar, kvällskratt, konserter, grillkorv och nattbad i poolen (om den någonsin blir färdig).